jakobochmiashus

Jag började egentligen inte att tänka på blodtransporten som skulle ske förrän jag satte mig i lilla pärlan på väg till MVC.... Vilket är ovanligt för att vara en kvinna av orolig sort. Pepping fick starta där direkt. Jakob som också var med hade packat väskan med vatten och klubba för återhämtning efter eventuell svimningsattack eller nära-på-svimning.

Jag svimmade inte. Men det gjorde ont och det var fruktansvärda minuter där svimning kunde blivit ett faktum. Hon visste ju det den SUPERSÖTA barnmorskestudenten varpå hon babblade och frågade frågor och försökte sitt allra bästa för att få mig på andra tankar. Det var ett gott försök och hon kunde ju inte veta att jag helst inte vill prata vid blodtransporter...eftersom jag inget sa om just det. Men jag andades puh, puh, puh, svarade pressat på frågorna och höll tillbaka tårarna så gott jag kunde. Drack mitt medhavda vatten, avstod från klubban, vilade och sen var jag "back on track".

Sen firade vi lite. Med kaffe och mörk choklad med mint inuti. Väldigt gott.